Samiskt självbestämmade
Inlägg under Sametingets plenums allmänpolitiska debatt i Saadteskenjuana, 23 maj 2018
FN:s rasdiskrimineringskommitté har efter sin granskning av Sverige redovisat tydlig kritik mot Sverige för dess rovdjurspolitik och bristen på respekt för samernas rättigheter. Kritiken är väldigt konkret där man säger att Sverige måste se till att toleransnivån för rovdjursförluster verkliggörs.
Kritiken är svår för Sverige att undvika – man kan påstå att man arbetar för att förbättra samernas situation om kritiken var mer generell, men med en så specifik rekommendation om just toleransnivåer så blir det svårt för Sverige att komma runt kritiken.
Genom toleransnivå för rennäringens förluster till rovdjur, ett förslag som Per Mikael Utsi från Guovssonásti tagit fram, har vi ett mycket konkret verktyg för renskötselns skydd mot rovdjuren. Vi arbetar vidare med att få regeringen att faktiskt genomföra de förändringar som behövs för att rovdjursförlusterna ska minskas, och den tydliga kritiken från FN ger styrka i det arbetet.
När FN pratar om självbestämmande över mark och vatten kan det vara abstrakt att förstå vad man pratar om. Principfrågan kan vara svår att tolka till vad det ska innebära i vardagen. En viktig fråga för oss är möjligheten, rättigheten, att förvalta och skydda våra marker. Ett aktuellt exempel är frågan om tillfälliga terrängkörningsförbud i fjällen. Vi ser hur terrängkörningsförbuden som renskötseln ansökt om ifrågasätts och motarbetas av bla. populistiska kommunpolitiker. Vi ser hur förbud inte respekteras med olaglig skotertrafik i förbudsområden och skogar. Vi ser en stor brist i tillsynen av förbuden. Antalet skotrar ökat med nära 40% på fem år. Tillsynen har inte ökats nämnvärt, till stor skada för rennäringen och inte minst naturen.
Här har vi lagt förslag om att Sametinget ska arbeta hårt för att beslut om terrängkörningsförbud ska lyftas till länsstyrelserna, bort från vindkänsliga kommunpolitiker. Vi arbetar för att straffet för överträdelser av terrängkörningslagen ska skärpas. Vi vill också att tillsynen i sig ska förbättras – att länsstyrelsen ska anställa särskilda lokala tillsyningspersoner som får jobbet att bevaka förbudsområden i sin närhet, på kontrakt av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan med fördel anställa renskötare, som är ute i markerna dagligen och agerar inom de tillfälliga förbudsområdena.
De tillfälliga förbuden är viktiga för att ge renen betesro. Genom att skärpa beslutsgången för förbudsområdena och förbättra tillsynen så stärks rennäringen – särskilt också om rennäringen får vara nära involverad i förvaltningen.
FN pratar om rätten till mark och vatten. Vi pratar om att vi samer ska få ökat självbestämmande. Sametinget pratar om att alla samer måste få inkluderas av samiska rättigheter – renskötsel, jakt och fiske. Men ofta glöms här rätten till en stor del av den samiska identiteten – språket och kulturen.
Men jag saknar en djupare diskussion om hur man vill att rättigheterna, när vi som folk väl får våra urfolksrättigheter tillgodosedda, ska förvaltas. Hur ska vi förvalta jakten och fisket, vår bebyggelse och näringsverksamhet? De som starkast förespråkar att rättigheterna ska fördelas till alla, saknar också i sin argumentation ett resonemang om vad konsekvenserna blir av det. Det saknas ett resonemang om hur förvaltningen av samisk mark och vatten ska se ut konkret. Är det realisistiskt att alla i Sametingets röstlängd från dag ett ska kunna fiska, jaga, bygga stugor överallt utan någon sorts ordning? Om inte, hur ska ordningen vara, hur ska det regleras?
För oss är det en oerhört viktig fråga. Men vi har också ett konkret förslag på hur det ska lösas. De samiska rättigheterna måste förvaltas genom det lokala samiska kollektivet. Vill jag nyttja mig av mina samiska rättigheter måste jag ha ett stöd för det genom det samiska samhället, det samiska kollektivet, på något sätt. Konkret innebär det att vill jag fiska, så måste jag ha ett ok för det från mitt lokala, samiska kollektiv. Vill jag bygga en stuga, måste jag ha stöd för det från dem. Vill jag driva renskötsel så måste jag ha stöd för det från dem. Det traditionella bruket är också en form för kollektivt stöd.
De samiska rättigheterna kan inte nyttjas oberoende av min omgivning, utan det måste finnas en form av förvaltning som kan formalisera min rätt till det. En samisk förvaltning.
Den måste utgå från de samer som finns lokalt, och ska förvaltas av dem genom att man gemensamt diskuterar sig fram till hur man vill använda markerna – var och hur mycket det ska jagas och fiskas, var och hur mycket som ska bebyggas, hänsyn som ska tas gentemot renskötseln och naturen i övrigt. Det handlar om att vi samer har ett ansvar gentemot varandra att respektera traditionellt markbruk, traditionella näringar och att vi ska förvalta naturen så att den inte förstörs för nästa generation.
Det är så förvaltningen av de samiska rättigheterna måste formas. Vi har ett konkret förslag på hur vi kan forma detta, det samiska självbestämmandet. Ett förslag som också berör hur det i praktisken ska se ut, hur förvaltningen ska fungera och ta hänsyn till både miljö och traditionellt bruk, hur renskötseln och andra näringar ska passa in i ett sådant system. Här ska samebyarna vara starkt involverade.
Som politiker har man ett stort ansvar att inte fastna i symbolpolitik, men att faktiskt ta fram konkret och genomförbar politik som leder till förbättringar. Det är vad Guovssonásti eftersträvar i vårt arbete i Sametinget, i vårt arbete för samiskt självbestämmande, i rovdjursfrågan, i skyddet av renskötseln och för förvaltningen av våra rättigheter.
Lars Miguel Utsi
Partiledare, Guovssonásti