Upphävande av föreskrifter om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötsel (STFS 2007:3)

Motion (förslag)

att föreskrifterna om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötsel (STFS 2007:3) upphävs

För sametingspartiet Guovssonásti
Per Mikael Utsi
sametingsledamot
motion 495 den 5 oktober 2016 

Bakgrund

Sametingets föreskrifter om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötsel är en kopia av Jordbruksverkets tidigare föreskrifter (SJVFS 1996:121).

Rennäringsmyndighetens föreskriftsrätt om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötsel är en följd av tillägget i rennäringslagen (1971:437)

65 a § Rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

   Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
   Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som i övrigt behövs om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

som infördes med anledning av prop. 1992/93:32. Med anledning av prop. 2000/01:111 tillkom hänvisningen till miljöbalken. Regeringen införde 2007 i rennäringsförordningen att föreskrifter får meddelas av Sametinget efter samråd med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Motiv

Föreskrifternas 2, 3 och 10 §§ undantar nära nog allt som aves föreskrivas p.g.a.

- hänvisning till att lag (7 kap. 11 § miljöbalken (1998:808) och 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.) gäller före föreskrift,

- att renskötselns pågående markanvändning inte avsevärt ska försvåras, och

- att undantag kan ges om det finns särskilda skäl.

Det enda som därmed kvarstår för Sametinget att bestämma är att icke nödvändig tillskottsutfodring av renar inte får medföra ett så högt renantal att betesuttaget därigenom överstiger naturbetesmarkens långsiktiga produktionsförmåga.

Det är länsstyrelsen som bestämmer enligt rennäringslagens (SFS 1971:437) 15 § det högsta antal renar som får hållas på bete. Länsstyrelsen har goda möjligheter att vidta åtgärder för att förhindra att betesuttaget överstiger naturbetesmarkens långsiktiga produktionsförmåga.

Föreskrifternas 5 § om tillskottsutfodring bör också undantas med hänvisning till att lag går före föreskrift. Föreskrifterna bör därför i sin helhet undantas och därmed utgå.

Kulturminnen

Föreskrifternas 4 § anger att vid utövande av renskötsel får inte lämningar efter äldre tiders renskötsel som renhagar, renvallar, förvaringsanläggningar och äldre visten skadas. Föreskrifternas 7 § anger att vid tagande av bränsle eller virke skall döende eller döda träd, hålträd, boträd samt levande och döda träd och stubbar med spår av äldre kultur i första hand lämnas kvar. Föreskrifternas 8 § anger att när arbetshagar, stängsel och andra renskötselanläggningar uppförs skall skador på kulturmiljön undvikas eller begränsas. Föreskrifternas 9 § anger att terrängkörning med barmarksfordon inte får ske i område, som har stort värde för kulturmiljövården, om körningen skadar kulturmiljövärdet.

Föreskrifterna är i strid med kulturminneslagen och kan inte tillämpas.

Fasta fornlämningar är skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Gränserna för ett fornlämningsområde prövas av länsstyrelsen. Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. Om en fornlämning påträffas ska detta omedelbart anmälas till länsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fast fornlämning.

Det är inte i enlighet med kulturminneslagen att lägga ansvaret på enskilda renskötare att skydda alla äldre renhagar, renvallar, förvaringsanläggningar, visten, döende eller döda träd, hålträd, boträd samt levande och döda träd och stubbar med spår av äldre kultur eller kulturmiljövärden. Sådana lämningar måste först bedömas i enlighet med kulturminneslagen för att kunna skyddas.

Tillskottsutfordring

Föreskrifternas 5 § anger att tillskottsutfodring av renar inte får medföra ett så högt renantal att betesuttaget därigenom överstiger naturbetesmarkens långsiktiga produktionsförmåga.

Föreskrifterna kan bara tillämpas om de inte är i strid med djurskyddslagens (1988:534) 3 § att djur ska ges tillräckligt med foder.

Föreskrifterna tillskriver dessutom Sametinget bristande analys av populationsdynamiken hos renhjordar och orsakerna till renantalets upp- och nedgångar genom att enbart ange tillskottsutfordring som en riskfaktor för förhöjt renantal. Sametinget får heller inte ta på sig ansvaret att avgöra vad som är nödvändigt för att behandla djur väl, skydda dem mot onödigt lidande och sjukdom, ge dem tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn.

Genom rennäringslagens 65 a § bemyndigas länsstyrelsen att meddela förelägganden eller förbud om den tillskottsutfodring Sametinget utpekat i sina föreskrifter.

Länsstyrelsen bestämmer enligt rennäringslagens 15 § det högsta antal renar som får hållas på bete. Om samebyn bryter mot ett beslut enligt andra eller tredje stycket får länsstyrelsen vid vite förelägga byn att följa beslutet. Lagstiftningen ger länsstyrelsen goda möjligheter att vidta åtgärder för att förhindra att betesuttaget överstiger naturbetesmarkens långsiktiga produktionsförmåga.

Hotade arter och skyddade naturmiljöer

Föreskrifternas 6 § anger att skador till följd av renskötselarbete skall undvikas eller begränsas för växt- och djurarter som är akut hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande. Däggdjur och fåglar som är akut hotade, sårbara eller hänsynskrävande får inte utsättas för allvarliga störningar under sin fortplantningstid. Föreskrifternas 8 § anger att när arbetshagar, stängsel och andra renskötselanläggningar uppförs skall skador på naturen undvikas eller begränsas. Föreskrifternas 9 § anger att terrängkörning med barmarksfordon inte får ske i område, som har stort värde för den biologiska mångfalden, om körningen stör mindre vanligt förekommande växt- och djurarter.

Föreskrifterna är i strid med miljöbalken (1998:808) och artskyddsförordningen (2007:845) och kan inte tillämpas.

Akut hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande arter anges i en s.k. rödlista. ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet bedömer vilka arter som ska förtecknas på rödlistan. Naturvårdsverket fastställer en ny rödlista vart femte år. En rödlistad art har inte något formellt skydd, om den inte är upptagen på artskyddsförordningens bilaga 1 eller 2. 

Rödlistan är ett beslutsunderlag när myndigheter bedömer vilka arter som behöver skyddas genom fridlysning, skydd av markområden eller genom att särskilda åtgärdsprogram tas fram. Renskötare får inte åläggas ett enskilt ansvar att bedöma vilka växt- och djurarter som är akut hotade, sårbara, sällsynta, hänsynskrävande eller mindre förekommande eller vilka områden som har stort värde för den biologiska mångfalden.