Det samhällskontrakt vi har i det här landet som ska garantera respekt för allas rättigheter och egendom har länge sedan brutits när det gäller oss samer.

Gång på gång ser vi hur våra rättigheter trampas på, genom intrång i rennäringen, genom bristande skydd för våra språk, genom åsidosättande av urfolksrätten och genom en stegvis nedmontering av det demokratiska arbetssättet i vårt eget folkvalda organ.

Det här får inte fortsätta. Sametinget måste stå starkt och agera för att återupprätta respekten för våra rättigheter.

Våra språk, min gollegielat, har utsatts för systematiskt språkmord genom århundraden av rasistisk politik. Samhället måste ta ansvar för konsekvenserna av detta.

För oss i Guovssonásti är det självklart att Sametinget ska driva språkfrågan med full kraft.
Vi kan inte låta viktiga frågor falla, så som vårt förslag om en samisk språklag – en fråga som legat i dvala den här mandatperioden. Vi kan inte acceptera att arbetet för att få finansiering för Giellagáldu och andra språkinsatser tappas bort av ledningen, så som skedde i höstas.

I 2020 tog vi fram ett handlingsprogram med nära hundra konkreta förslag för att stärka de samiska språke - de förslagen har lämnats där hän men vi måste arbeta vidare med de frågorna.
Vi behöver ett Sameting som kämpar för våra språk – varje dag, i varje forum och i varje kontakt med regeringen och myndigheterna.

Renskötseln utsätts ständigt för intrång. Våra marker hanteras som om de vore fritt tillgängliga för exploatering, utan krav på att respektera samiska rättigheter.

Vi ser det i Ran sameby där Svenska Rallyt kör över samebyns intressen. Vi ser det i Ohredahke där skogsbolaget SCA agerar hänsynslöst. Vi ser det när gruvtillstånd återigen beviljas på redan trängda renars betesmarker. Samtidigt väljer myndigheterna att vända bort blicken.

Urfolksrätten garanterar oss rätten att påverka beslut som rör våra marker. Men istället för att stärka det lokala självbestämmandet ser vi hur Sametinget av idag vill centralisera beslutsmakten i tex. renskötseln och flytta bort rådigheten från dem som berörs mest – renskötarna själva.
Det är en utveckling vi måste stoppa.

Sametinget ska vara en stöttespelare, inte en aktör som försvagar rättighetsbärarnas rätt att bestämma över sin kulturs och sin egen framtid, om det så gäller den samisktalande, slöjdaren, fiskaren eller renskötaren.

Urfolksrätten ska vara grunden för hur vi fattar beslut, men den nuvarande styrelsen i Sametinget har gång på gång visat att de inte ser det så. Vi ser att den sittande styrelsen systematisk arbetar för en centralisering av makt, bort från rättighetsbärarna. Man lägger skarpa förslag om att renskötarna ska förlora inflytande över sina egna frågor med makt som flyttas från samebyarna till Sametinget. Man vill inte att det samiska civila samhället ska förvalta duodji men hellre att medel och förvaltning ska centraliseras till Sametinget. Samtidigt vägrar styrelsen om och om igen att erkänna att Sametingets plenum är vårt högsta beslutande organ.

Än värre är att urfolksrätten har ignorerats helt när de här förändringarna för renskötseln föreslagits. Renskötarnas rätt att höras och få sina behov tillgodosedda har helt åsidosatts, helt emot deras urfolksrätt. Detta är inte acceptabelt.

Sametinget måste arbeta för rätten till samiska språk, kultur, mark och vatten, men det måste också göra det med respekt för alla enskilda samers rättigheter och det lokala självbestämmandet, som är en grundbult i urfolksrätten.

De styrande partierna har gång på gång visat att de snarare vill centralisera beslutsmakten och försvaga inflytandet för det samiska samhället och de som påverkas mest.

Men makten ska finnas hos dem som berörs – inte koncentreras till en myndighet ovanför huvudet på rättighetsbärarna, långt bort från det lokala samiska samfundslivet.

Vi behöver ett sameting som står på samernas sida och som försvarar våra rättigheter på riktigt. Vi måste återupprätta det samhällskontraktet i Sápmi.

För att det ska kunna ske behöver vi ett nytt ledarskap i Sametinget.

Lars Miguel Utsi
Guovssonásti